London 2014

En kall gråmulen februarimorgon klockan 05.30 drog alarmet igång. Något yrvaken gick jag med trötta steg mot badrummet. Väskan är sedan länge packad sånär som på de hygienartiklar jag ska använda även innan avresan. Jag har letat fram en bunte danska sedlar, tanken är att frukosten ska inhandlas i Danmark. På Kastrup närmare bestämt. Jag och min bror får skjuts till tågstationen där vi möter upp vårt resesällskap. Han förklarar att han haft problem med sömnen och endast fått två timmars sömn. Temperaturen ligger nära noll och det blåser kallt, som det brukar på landsbygden. Tåget kommer och vår resa startar på riktigt. Vi är påväg mot England och dess huvudstad London. Det sägs att temperaturen är högre och våren längre kommen än i Sverige, inte oss emot. Med facit i hand, London gav oss regn varje dag men så fort solen lyckades tränga igenom de grå molnen blev det behagligt nog att gå omkring på Londons gator med uppknäppta jackor. 

Premier League var bara några omgångar gammal när jag började umgås med tanken att ett nyår på Londons gator vore något alldeles extra. London Eye används som avfyrningsramp, den väldiga Big Ben visar att klockan slått 24 och det nya året är här. Tillsammans med bra fotboll vore det den ultimata resan. När vi sedan började tiita närmare på det bestämde vi oss för att skjuta på resan till februari, då skulle Emirates Stadium gästas av de regerande mästarna, tillika mitt favoritlag Manchester United. De två giganternas möte säsongen 2009/2010 blev den första Premier League-matchen jag fick beskåda live, då i Manchester. Mer om den i en annan text här på hemsidan. 

Resan bokades redan i september då vi var rädda att matchen annars skulle bli slutsåld. Förra gången vi var i London var tanken att se Arsenal-Everton, när denna sedan ställdes in fick vi se Manchester United ta sig an Chelsea, även denna resa finns dokumenterad här på hemsidan. Nåväl, förra trippen till London köpte vi av JN Sportresor då de hade bra priser. När den matchen vi tänkt se blev inställd blev vi bra kompenserade, detta var en anledning till att vi även denna gång valde JN. JN sålde ett paket innehållande flyg, hotell och matchbiljetter som vi nappade på. Strax innan avresa fick vi detaljerna om resan, vem vi skulle flyga med, vilken flygplats osv. 

Så satt vi då där på Kastrup, vi hade handlat vår frukost och satt nu mest och väntade på att få boarda planet. Vi hade bokat bra platser i planet, längst fram med gott om benutrymme.Checkat in hade vi gjort hemifrån. Då man endast fick ta med sig ett handbagage, och inget incheckat bagage ingick i flygbiljetten fick vi checka in våra resväskor. Då vi tydligen bokat "speedy boarding", vilket vi inte visste om hade vi kunnat slippa den långa kön för att checka in väskor och istället kunnat stå i den korta, snabbare kön. Typiskt. EasyJet, som vi flög med hade jag inga bra minnen från då jag flugit med dem tidigare, dels för att man fick betala för att ta med sig bagage och dels för att man inte fick bestämd plats. Den här gången kunde man tydligen boka plats, vilket vi gjorde. Våra platser på vägen till London var bra, på vägen tillbaka hade vi blivit tilldelade andra platser. Dessutom hade vi inte "speedy boarding" då, oklart varför.

Resan gick relativt bra förutom att planet var fruktansvärt högljutt. Vi landade på Gatwick där vi fick köpa tågbiljetter för att komma till innerstan. Bagaget och tågresan var alltså två, rätt stora utgifter vi sluppit om vi själva bokat flyg. Hade vi själva bokat flyget hade vi dels bokat av ett bolag där bagage ingick och dels hade vi bokat till Heathrow där det går tunnelbana, något som är betydligt billigare.

Vi checkade in på Royal National Hotel, vi har bott där tidigare och valde att bo här även denna gång. Hotellet är stort och standarden helt okej men den den enskilt största anledningen till att vi valde att bo på just Royal National hotel en gång till var närheten till såväl tunnelbana, pubar och innerstaden. Senast vi bodde där hade vi jättekallt på vårt rum, med detta i färskt minne packade vi ner extra sovkläder. Det skulle visa sig vara helt onödigt, vårt rum var förvisso utrustat med ett fönster som var omöjligt att stänga men i gengäld fanns det ett element som kompenserade detta väldigt väl. Vi hade alltså jättevarmt på rummet. På Royal National Hotel ingår så kallad kontinental frukost i priset. Vill man ha engelsk frukost bestående av äggröra, bönor, bacon och korv - och det vill man ju - kostar det fem pund. Tveksamt om det är värt att betala extra för. 

Två halva dagar och två hela hade vi till vårt förfogande i denna fantastiska stad. De obligatoriska sevärdheterna har vi avklarat under våra tidigare besök i London. Vid ett tillfälle har vi sett musikal, Mama Mia, och det var en upplevelse. Nu stod valet mellan att se musikal eller att se West Ham möta Norwich på Upton Park. Vi kollade musikalutbudet och visst gick flera bra musikaler av stapeln under kvällen, problemet var att de musikaler vi var intresserade av spelades på ställen vi inte kände till. Två tredjedelar av sällskapet var inte jättesugna på att leta upp teatrarna. Vågskålen vägde alltmer över i fotbollens favör. Vi hade ju dessutom aldrig varit på Upton Park. Dagen spenderades därefter på Emirates Stadium för en guidad tur. Guiden i detta fallet var en mediaspelare. Fördelen i jämförelse med en mänsklig guide är att turen går i ens eget tempo, vill man pausa berättarrösten för att ta bilder, provsitta avbytarbänken eller liknande kan man det. Vill man hoppa över ett avsnitt kan man göra det och vill man höra om en avsnitt kan man göra det. Man får se och höra allt om både klubben, dess historia och deras nya toppmoderna arena som Arséne Wenger haft en stor roll i vad gäller utformningen. Turen går genom loger, omklädningsrum, spelartunnel, presskonferensrum för att sedan avslutas i shopen. En Stadium Tour kostar 18 pund och ger dessutom inträde i Arsenals muséum.

När dagen blivit kväll begav vi oss ner i Londons "underground" och efter ett par byten var vi då framme i West Ham-land. Folk vallfärdade mot arenan i sina halsdukar genom den kalla London-kvällen. Längs gatorna fanns det stånd som sålde korv, hamburgare, matchprogram och souvenirer. Vi kom fram till Upton Park, fortfarande ovetande om det fanns biljetter eller ej. Att det köades vid biljettluckorna ingav dock hopp. Dessutom kunde väl inte Norwich locka någon större publik? 

För 126 pund fick vi tre biljetter till den ena kortsidan, den billigaste priskategorin. Desto närmare avspark vi kom desto mer välfyllt blev det. När "I´m forever blowing bubbles" strömmade ur högtalarna reste sig alla upp och klämde i, mäktigt! Spelarna entrade planen och fansen skanderade "Hammers, Hammers!" Upton Park går på många sätt att jämföra med Fulhams Craven Cottage både vad gäller skick och storlek på arenan.  Det finlir många av Europas stora lag bjuder på fick man inte se här, här var det hårda närkamper, mycket spring och långa, höga bollar som gällde. Matchen var länge mållös med West Ham drog tillslut det längsta strået. På en av många frisparkar höll sig mittbacken Collins framme och skallade in ledningsbollen. När Norwich flyttade fram laget tog den inbytte Diamé tillfället i akt, han stal bollen och satte fart mot Norwichmålet och punkterade med en riktig strumprullare matchen. Glädjen var total, hemmamålvakten Adrian rusade ut mot publiken och skrek ut sin glädje. Segern var dock inte helt rättvis och hade det inte varit för just Adrian hade matchen kunnat sluta annorlunda. Målvakten John Ruddy i andra målet hade inte så värst många räddningar, däremot insparkar. Vi gjorde det till en lek att ta en bild när Norwich fick inspark, det blev många bilder. Även om matchen inte var den bästa var Upton Park en härlig upplevelse, en typisk engelsk fotbollsmatch.

I väntan på huvudmatchen på Emirates begav vi oss vi oss ut till Harrods och sedan vidare till Stamford Bridge. Harrods har vi aldrig varit på, nu när vi varit där står det klart att det förvisso är väldigt fint men absolut inget för tre grabbar från södra Skånes landsbygd. Vi hoppade sedan av på Fulham Broadway för att gå till Chelseas hemmaplan. Chelsea erbjöd guidade turer var trettionde minut och då vi inte hade något speciellt planerat under dagen fanns det ingen anledning att inte hoppa på en tur. Chelsea var två pund dyrare än Arsenal men de hade ju å andra sidan en guide att avlöna. Vår guide hette Brian, en kul kille i 50-årsåldern som uppenbarligen brann för Chelsea FC. Brian visade oss pressrummet där spelare och "The Special One" blir intervjuade efter matcher. Han visade omklädningsrummen där han också berättade anekdoter om vad Chelseas nyförvärv måste göra första gången de kommer in i omklädningsrummet, Brian berättade också var Messi och Ronaldo brukar byta om när deras lag gästar Chelsea. Vi fick se planen på nära håll och viu fick gå upp på läktaren där Brian berättade om hur det egentligen gick till när Chelsea bildades. Turen var helt klart värt varenda pund!

Så kom då kvällen och resans egentliga höjdpunkt, Arsenal - Manchester United på Emirates Stadium. Vi hade höga förväntningar på matchen och förhoppningar om att få se många mål. Vi fick platser på femtonde raden, nära planen alltså. Övrig publik kom inte så tidigt som oss så under uppvärmningen fanns det möjlighet att stå på nedersta raden och ta bilder, fantastiskt att komma så nära spelare som Rooney, van Persie, Giggs, Ferdinand och Mata. När klockan närmade sig 19.45 och avspark började folk välla in. Det kom ett sällskap och hävdade att vi tagit fel platser, godtrogna som vi är flyttade vi bak en rad i tron att vi verkligen tagit fel platser. När detta hände igen ett par minuter senare blev vi misstänksamma och hämtade publikvärden. Det visade sig att vi hade rätt platser från början, allt klydd gjorde att vi missade inmarschen. Drygt! Matchen drog igång och jag fortsatte fotografera, en annan publikvärd kom och sa till mig att jag inte fick ta bilder. Konstigt tyckte jag men accepterade reglerna. Matchen startade i ett högt tempo och United skapade tidigt ett jätteläge där Robin van Persie avslutade rakt på Arsenals Szezny. Tänk er reaktionen om det blivit mål. Istället för mål fick van Persie vänja sig vid att bli häcklad och utbuad under resten av matchen, inte så konstigt kanske. Ju längre matchen led ju mer syntes det att båda lagen var ganska tillfreds med 0-0, Arsenal då de kom från en tuff förlust mot Liverpool och United då de haft en tung säsong. United låg lågt med laget och försökte skapa chanser genom snabba kontringar. Anfallen avstyrdes allt som oftast av Arsenals  skickliga mittbickar  Koscielny och Mertesacker. Närmast mål även i den andra halvleken var van Persie med en nick i ribban .Mot slutet av matchen började folk gå hem och buropen hördes nu tydligt. Arsenals fans var uppenbarligen inte nöjda med resultatet. Våra högt ställda förväntningar infriades inte men vi var glada över att ha varit på plats på Emirates och sett flera fantastiska spelare. Så blev det då dags att ta sig ner i tunnelbanan med merparten av arenans besökare för att trängas på tunnelbanan. 

Den sista dagen spenderades på Oxford Street med frukost på Subway, ett av de ställen vi upptäckt har Internet-tillgång. På hotellet hade vi bara tillgång till Internet i lobbyn. Utan Internet hänger man inte riktigt med i vad som händer i världen. Vi läste reaktionerna från matchen och från de andra matcherna innan vi begav oss mot Gatwick Airport för att flyga hem efter ytterligare en rolig vecka i London.