Tobias Andersson: London för första gången 2012

Som studentpresent fick min bror, Sebbe, en resa till London. Till valfri match på valfri vecka. Då han är Arsenalfan valde han påskveckan och Arsenal mot Manchester City.  När vi bestämde oss ledde City ligan med några poängs marginal men ju närmare upplösningen ligan kom ju närmare kom United. Övriga medlemmar i familjen hejar på United så vi blev mer och mer nöjda med hur det hela höll på att utveckla sig, en match där Arsenal kunde utöka Uniteds ledning till fem poäng. 

 

För tre år sedan åkte vi till Manchester, det var min studentpresent,  för att se United mot Arsenal. Då vann United med 2-1 och Sebbe var inte direkt nöjd med det resultatet. Uniteds kvittering kom på en, med Arsenal ögon sett, billig straff och vinstmålet stod Diaby för, i fel mål. Efter den resan hade vi nu något att jämföra med när vi kom till en större stad och en ungefär lika stor klubb. Stadion är nya så förväntniungarna på den var höga.

 

Patrik Sjöbergs bok packades ner i väskan. Jag hade läst några kapitel i boken men nu när vi skulle resa så pass långt skulle det väl finnas tid att läsa ut den. Vi började med att ta tåget mot Malmö, efter ett tågbyte där åkte vi vidare mot Köpenhamn och Kastrup. På Kastrup hade vi väldigt gott om tid att checka in bagage, äta lunch och vänta på att gaten skulle öppna. Vi flög med British Airways till Heathrow, London. När vi kom fram till terminal fem åkte vi tåg till passkontrollen. Passkontrollen var riktigt noggrann, beroende på vilken typ av pass man hade blev man skickad till en kö. Vi hade "rätt" typ av pass och var alla över 18 så vi fick gå förbi avspärrningarna och gå in i en annan kö. Man fick gå in i ett bås där man skannade sitt pass och fotades många gånger. Därefter köpte vi kort till tunnelbanan. Vi hoppade på Piccadily Line och 23 stationer och 70 minuter senare var vi framme på Kings Cross där vi bytte till en annan linje där vi hoppade av på station nummer tre, Old Street. En bit utanför centrum, därför utan köpcentrum och restauranger men med många pubar.

 

Efter att ha checkat in på hotellet roade jag och min bror oss med att ta ut varsitt Dream Team för Premier League säsongen så här långt.

Mitt lag:

Hart

Walker- Vermaelen- Kompany 

Valencia- Parker- Tiote- Silva

Ba- Van Persie- Aguero 

 

Min brors lag: 

Krul 

Sagna- Koscielny- Kompany- Assou-Ekotto

Valencia- Parker- Song- Van der Vaart- Silva

Van Persie

 

Vi diskuterade vems lag som hade vunnit om de båda hade mötts. Mitt lag kan tyckas något offensivt och Sebbe var övertygad om att hans defensiv skulle kunna hålla tätt och att Van Persie där framme skulle göra ett par mål. Vi får aldrig veta hur det hade gått.

 

Första kvällen kollade vi några restauranger och pubar men bestämde oss till slut för att äta på hotellet. Hotellets restaurang var inte speciellt välbesökt men maten var bra. Att de visade Champions League på storbild var givetvis ett plus. Första halvlek av Chelsea-Benfica såg vi i restaurangen. Chelsea hade det mesta av spelet trots att Benfica behövde jaga mål. Benfica spelade hårt, tufft och fult. Domaren sparade inte på korten till något av lagen. Benfica vann kortmatchenmedan Chelsea vann halvleken rent målmässigt. Ashley Cole tog en djupledslöpning och sig sig in i straffområdet där han stötte på en försvarare som satsade mer på spelare än boll.  Straff. Lampard stegade fram och satte straffen lågt i sitt vänstra hörn dit målvakten också gick, bollen gick in och Chelsea tog ledningen 2-0 totalt. Då kändes det ganska avlägset att Benfica skulle komma ikapp. Det kändes ännu mer otroligt när Benficas lagkapten något klumpigt tacklade Mikel och drog på sig sitt andra gula kort. I paus gick vi upp på rummet för att se andra halvlek. Vi fick se Benfica kvittera och matchen öppnades igen. Chelsea bytte ut kapten Terry och även om ersättaren hette Gary Cahill så är det alltid lite riskabelt att byta 

ut en mittback. Chelsea bytte också in Meireles och det var han som med ett snyggt solomål stängde matchen i slutminuterna.

 

Vi såg också att Real Madrid hade övertygat mot Apoel och vunnit med 5-2. Ronaldo hade varit i farten som vanligt. Den matchen var körd redan på förhand men det var ändå starkt av Apoel att göra två mål på Real Madrid som på pappret är klart bättre. Apoel har varit uträknat i alla matcher de spelat och det var en stor överraskning att de klara sig brai kvalet. Vi hejar även på Malmö FF och Apoel var lite av en önskemotståndare i våra ögon när det skulle lottas till playoff till Champions League, nu blev det Dinamo Zagreb och det finns väl ingenting som tyder på att Apoel hade varit en lättare motståndare. 

 

Efter den första natten på Holiday In Express på Old Street var det dags för frukost i restaurangen på hotellet. En klassisk engelsk frukost med scrambled eggs och korv med yoghurt och bulle som alternativ. Därefter gick vi till tunnelbanan för att besöka Emirates Stadium. Passande nog hoppade vi av på stationen Arsenal. Vi gick över en bro för att komma till arenan och där gick vi ett varv runt arenan för att se hur den såg ut utvändigt. Vi fotograferade statyerna av Tony Adams och Thierry Henry innan vi försökte boka in oss på en stadium tour. Klockan var då 10.30 så vi fick vänta en halvtimme på första turen, under tiden rekommenderade personalen en tur i muséet. Muséet hade troféer, tröjor,filmer, statyer och diverse digitala frågesporter. Vi såg en svensk landslagströja som skänkts av Anders Limpar. Så blev det då dags för stadium tour. I Manchester hade vi en levande guide som berättade om omklädningsrum, planen och historier från förr. Arsenal satsade på varsin portabel videospelare till varje besökare. Man lyssnade på informationen den gav, såg sig om och fick sedan information om hur man tog sig vidare. Vi såg restaurangen, spelarnas ingång, spelargången, omklädningsrummen, planen och pressrummen. Omklädningsrummen höll världsklass. Vi började i bortalagets stora omklädningrum. Bortalagets spelare hade flera toaletter och varsin dusch, det tyckte vi verkade lyxigt. Tills vi såg hemmalagets...

 Massagerum och pool var två saker bortalaget inte hade. Omklädningsrummet var runt så alla spelare kunde se varandra, golvet var gjort så det var omöjligt att halka på och spelarna hade  varsin dyna vid sin plats för att öka blodcirkulationen. Samtliga idéer kom från Arséne Wenger. Poolen ville han ha för att han påstod att det var de trevliga stunderna efter matchsom man mindes efter karriären. Hemmalaget hade även ett isbad, 10 grader, som sjukgymnasten tyckte mycket om. Spelarna gillade det inte lika mycket,men de hade intebetalt för att tycka om allt menade sjukgymnasten. I intervjurummet hade de champagneflaskor i papp som skulle föreställa de som delas till matchens lirare efter matcherna, de fotades vi givetvis med.

 

Sen var det dags för shopen.Sebbe var överlycklig och plockade på sig massor med saker, jag handlade inte alls lika mycket. Jag nöjde mig med en Arsenalhalsduk till min samling. Min brors bästa köp var Vermaelen-tröjan. I övrigt hade shopen allt en sann supporter kan önska sig, allt från mössor och tröjor till tavlor och "gunpowder". Eftersom Arsenal kallas "Gunners", "kanonerna", köpte man souvernirerna på "ammunitionen".

 

Därefter blev det tunnelbana igen, vi har lärt oss att man står till höger i rulltrappan och kör om till vänster, vi svenskar blir ofta omkörda av stressade Londonbor. Till en början trodde jag att det skulle vara jobbigt att åka tunnelbana överallt men det är faktiskt helt annorlunda mot vad jag förväntat mig. Tunnelbanorna går ofta och avstånden är faktiskt ganska små. Vi hoppade av på Covent Garden och möttes av mycket folk och mycket underhållning längs gatorna, levande statyer och en utbrytarkung fångade vår uppmärksamhet. Vi åt på en italiensk restaurang, Pasta Brown hette den. Pastan var god och servicen bra. Längs en marknadsgata stannade jag till vid ett tält och köpte ytterligare två halsdukar, Tottenham och Chelsea. De två var officiella souvenirer, jag var sugen på en West Ham halsduk också men den var inte officiell souvenir, den hade till och med fel klubbmärke.

 

Vi avslutade kvällen med en öl på The Nags Head vid Covent Garden, en äkta engelsk pub med träbänkar och flera sorters öl. Den var välbeökt så vi fick stå intryckta i en hörna och uppleva den engelska pubkulturen på nära håll. 

 

Långfredag, många lediga från jobb så tunnelbanan var tom. Vi hade nästan hela vagnen för oss själva när vi åkte Piccadilly Line mot den omtalade Piccadilly Circus. Piccadilly Circus är en rondell. En rondell med en staty. Vi tog några foton och fortsatte sedan att gå mot nya sevärdheter. Idag skulle vi vara turister och se så mycket av London vi bara kunde. Big Ben och London Eye kändes som självklara platser att se. Längs vägen dök premiärministerns bostad upp, avspärrningar och vakter gjorde det omöjligt att komma nära. Big Ben och parlamentsbyggnaderna låg nära London Eye. Big Ben var snabbt avklarat men det var fler än vi som ville åka upp med London Eye och få se den fina utsikten. Många fler. Lång kö till biljetter och sedan ännu längre kö till åkattraktionen. Utsikten var fantaskisk och det togs många kort. London Eye ligger precis vi Themsen så nästa aktivitet blev att åka båt på Themsen. Vi hoppade av vid Tower Brigde där vi åt lunch och sedan vandrade på bron. Därefter tog vi tunnelbanan till St. James Park som inte har något med Newcastle United att göra. Det är bara en helt vanlig Park som leder till vårt sista planerade stopp, Buckingham Palace. Vi fotograferade slottet och dess omgivning, utsmyckningen gick mestadels i guld. Vakterna var också ett måste att fotografera.

 

Buckingham Palace var som sagt det sista planerade stoppet men så slog det oss, Madame Tussauds var vi tvungna att besöka när vi ändå är i London. En lång kö väntade oss och som tur var hade de en DJ och några dansande clowner vid kön som gjorde att väntan kändes kortare. När vi väl kom in efter att ha köat en timme fick vi se vaxdockor både av kända sångare sångerskor, skådespelare och skådelspelerskor, kungafamiljen, Hitler, Barack Obama och fotbollsspelare. David Beckham, Pelé och Cristiano Ronaldo har alla fått varsin vaxkopia av sig själva utställda. En karuselliknande historiegenomgång av London ingick också. Vi åkte taxibilar genom en tunnel med dockor, musik och berättelser. En utställning av Marvel-hjältar som Hulken och Spindelmannen avslutade rundturen. Först fick vi se figurerna och sedan en film i 4D. 4D var helt nytt för oss, det var 3D men med en levande biosalong, salongen fylldes av dimma, temperaturen sjönk, man fick känna på regnet som föll, man fick till och med en och en annan smäll i ryggen av stolen. En väldigt underhållande och ny form av film helt enkelt. Efter närmare 10 timmar som turist längtade både huvud och fötter efter hotellet där vi planerade att äta vår kvällsmat, men det var som sagt långfredag även i London så restaurangen var stängd. En turkisk restaurang blev kvällens matställe, inte det finaste stället men maten slank ner och det var billigt och trevlig personal.

 

På lördagen, påskafton åkte  till Oxford Street för lite shopping. Vi handlade på Primark. Vanliga kläder till ovanligt låga priser, 7 tröjor och ett par skor kostade 34 pund. Vi gick sedan mot Piccadilly Cirkus, sist vi var där såg vi Lilywhite som marknadsförde sig som världens finaste sportaffär. Först upptäckte vi bara den nedersta våningen och den gillade vi inte, vi ville ju åt fotbollssakerna! De fanns på andra våningen och genast höjdes betyget på affären. Där fanns alla supporterprylar man kunde önska sig. Jag köpte en Unitedjacka, Sebbe nöjde sig med ljumskbyxor. Han hade ju handlat allt han kunde tänkas behöva i Arsenalshopen. I närheten av Piccadilly Cirkus skulle det spelas musikal senare på kvällen. Mamma Mia, vi impulsköpte fyra biljetter och vi ångrade oss knappast! Det enda negativa var att Malmö förlorade mot Häcken. Det förstorde kvällen...

 

På matchdagen tog vi sovmorgon och åt frukost senare än vanligt. Vårsolen från gårdagen var borta och ersatt med en regntung himmel. Vi åkte ut mot Emirates tre timmar innan matchstart, lite väl tidigt tänkte vi men bättre att vara ute i god tid. På tunnelbanan var det många med röda tröjor och halsdukar som också ville vara ute i god tid. Vi följde strömmen längs gatorna mot gamla Highbury, numera lägenheter men med konturerna av läktarna kvar, en efter en droppade de trogna fansen av på sin stampub men vi fortsatte. Vi gick runt Highbury och fick en bild av hur den såg ut, vi hade aldrig sett den så nära. Sedan gick vi runt Emirates, fortfarande var det gott om tid kvar så vi tänkte kolla shopen som tidsfördriv men där var stängt. Istället letade vi upp en  pub att äta på. Vi hittade en gammal engelsk pub som såg ut att vara trevlig att äta på. Det krävdes medlemsskap i Arsenal för att komma in. Vakten förstod dock att vi var på semester så Arsenalhalsdukarna räckte som bevis på att vi inte var ute efter bråk. Unitedfans som de flesta i vår familj är följde vi med spänning United-QPR på TV. Arsenalfansen gnällde lite på straffen United fick, offside, filmning och allt vad det var. De hade rätt. Rooney nätade ochdet blev tyst på puben, vi jublade inombords. Nu hade City pressen på sig i eftermiddag, för United tappade ju inte detta. Andra halvlek såg vi på Emirates, United kontrollerade även andra halvlek och efter flera underbara passningar som lett till läge för lagkamrater sköt Scholes själv för en gångs skull och 2-0 var ett faktum. Det blev också slutresultatet. Nu hade City pressen på sig att vinna för att hänga på. Skulle de palla trycket?  Jag hade en känsla av att de inte skulle göra det.

 

 Vi gick in på läktaren, för mig som aldrig varit på  Emirates var det en häftig upplevelse. Fin arena, bra stämning och fin sikt över planen även för oss som inte hade de bästa platserna. Vi satt ovanför Citys läktarsektion i höjd med hörnflaggan. Kort innan matchstart fanns det gott om tomma platser men det blev ändring på det. När inmarschmusiken drog igång höjdes volymen från läktaren, det hördes att

det var 60 000 som såg fram emot en stormatch mellan två riktigt bra lag. De bägge gamla Arsenal lirarna Nasri och Clichy buades ut både vid presentationen och under matchen. Nasri sågs som den store förrädaren och det är möjligt att han blev påverkad av buropen eller att han ville visa för mycket för han var inte med speciellt mycket i matchen. Det hängdes upp en banderoll med Nasris huvud och dollartecken, en tydlig pik som visade vad Arsenals fans tyckte om klubbytet. 

 

Arsenal inledde bäst och hade mest boll. Arsenal rullade boll och kom runt på kanterna, Kieran Gibbs på vänstersidan var mycket offensiv och högst delaktig i Arsenals offensiv. Efter en kvart hade Yaya Toure hunnit bli både varnad och skadad. Han byttes ut mot David Pizzaro och City kom in i matchen efter bytet. Under en dryg kvart var faktiskt City det bättre laget och vi satt och hoppades att det inte skulle mynna ut i ett ledningsmål. De båda duracellkaninerna Rosicky och Benayoun jobbade så hårt så det kändes som om de var överallt, det kombinerat med Artetas och Songs spelintelligens gjorde att Arsenal återigen var det bättre laget under sen sista kvarten. Den stora stjärnan van Persie hade det svårt mot de fysiskt starkare mittbackarna Lescott och Kompany som lugnt och säkert vann alla närkamper. Det närmaste mål vi kom i den första halvleken var Koscielny som skarvade till van Persie som träffade ribban. Koscielny och Vermaelen var lika stabila som sina kollegor i City. Annars var den stora snackisen, som vanligt, Ballotelli som kunde blivit utvisad när han fult stämplade Song men domaren missade situationen. Efter en duell med Sagna fick han dock sin varning. När han sen tog med hands var alla utom domaren överrrens

om att han borde blivit utvisad. Det skulle han bli senare. 

 

Med gratis dryck i pausen lämnade vi läktaren och trängdes istället i serveringen där vi tog en värmande kopp kaffe. 

 

I paus kom så det engelska ösregnet och det var frusna spelare som lämnade det varma omklädningsrummet. Vi märkte inget från våra platser under tak men sneglade man upp mot elljuset syntes det att det öste ner. Andra halvlek liknade den första väldigt mycket, Arsenal hade spelet och City tvingades allt längre ner i plan. Till en början var det lika chansfattigt som i första men intensiteten var hög och trycket från läktaren blev högre och högre ju mer Arsenal tryckte på. Gibbs sprang sig trött och in kom Alex Santos som direkt gav sig på Ballotelli och fick ett gult kort. Arsenal började komma till fler chanser och Rosicky lyckades på något sätt missa från mållinjen. Robin van Persie kom igenom City försvaret och satte kallt 1-0 med högerfoten, delar av arenan exploderade i vild glädje. Vi som varit med förr såg redan innan skottet kom att linjemannen vinkat offside. Tyvärr, Arsenal var värda ledningen. City kände sig inte trygga med att bli så tillbakatryckta så de bytte in Kolarov för Nasri, luktade ännu större bollinnehav för Arsenal. Arsenal tog in Ramsey för Benayoun som sprungit överraskande mycket, han växte i mina ögon med sin insats i denna matchen. Vi såg att Arsenal förberredde sig för att byta in den snabbe Alex Oxlade-Chamberlain,

City bytte in den tidigare oönskade Tevez istället för Aguero som inte fått ut så mycket. Arteta som likt Scholes lagt allt krut på att spela fram lagkamrater fick plötsligt för sig att skjuta. 1-0 till Arsenal och nu exploderade arenan på riktigt. Alla som höll på Arsenal (och United!) jublade. Efter det var det sång de sista fem minuterna segern var hemma, inte ens en frispark av Kolarov i perfekt läge kunde ändra på det. Arsenals fans firade på samma vis som Citys fans brukar fira mål, genom att tillsammans hoppa med ryggen ut mot planen. För några av Citys fans blev det för mycket att förlora mot Arsenal, de försökte ra sig in på plan men de greps som tur var av polis innan de hann in. De fans som fanns kvar på bortasektionen sjöng högre än någonsin för att hjälpa sitt lag, det ska de ha beröm för. Tidigare hade de mest firat Arsenals missar. En som inte var så intresserad av att hjälpa sitt lag var Ballotelli som än en gång kapade Sagna och nu åkte han ut - igen. Svarta rubriker skulle möta honom dagen efter. Så blåste domaren av matchen och segerjubel utbröt.

 

 

Efter matchen åt vi på en engelsk pub. De hade haft många besökare under påskhelgen verkade det som. Ovanligt många för maten vi beställde var slut. Drickan vi beställde var slut. Vi beställde på nytt men även det var slut. På tredje försöket träffade vi rätt och fick vår mat. På TV sändes först höjdpunkter från Barcelonas match.De vann, som vanligt, Messi gjorde mål, som vanligt. På straff, som vanligt. Real Madrid spelade nästa match och de skulle vinna lätt, trodde de. 0-0 blev det, vi hade inte så stort intresse av den matchen. Vi hade redan sett dagens bästa match.

 

Dagen efter flög vi hem från London City Airport. Vår taxichaufför från hotellet tyckte att vi hade varit alldeles för kort tid i London. Det behövdes två veckors semester för att se alla Londons sevärdheter. Han undrade om vi skulle se OS på plats, de ska vi inte. När vi berättade om matchen vi sett bytte han samtalsämne, en engelskman som inte gillar fotboll, de trodde jag inte fanns. På denna lilla flygplatsen åt vi middag och köpte Four-Four-Two Magazine, ett måste när man är i England.

 

Jag vet inte när jag ska till England nästa gång, jag vet inte vilken match det blir. Men jag vet ATT det blir.